Här kommer en väldigt personlig text.

Jag var redan som ung en hästnörd av rang. Jag kunde leva i stallet! Jag ritade bara hästar, pratade bara om hästar och skulle lagt hela mitt liv på dessa fyrbenta.
Hem och äta ville jag inte…jag kunde ju missa eventuell kunskap under tiden jag åkte hem och kastade i mig maten.

Jag ville lära mig allt som gick att lära och läste allt som gick att läsa. När det var kurs gjorde jag allt för att få vara med och gjorde allt instruktören sa åt mig att göra.
Jag ansågs ofta duktig…vet ni vad detta innebar? Jag var tuff, stark och balanserad nog att rida vilken häst som helst men framför allt, jag kunde ta ner hästens huvud och in hästens nos. Resten av kroppen då? Ja den såg nog garanterat förjävlig ut, precis det som jag ser i ridningen på många ställen idag men jag hade ju inte lärts att känna detaljer, jag hade blivit lärd att hästen skulle ”gå i form” (behöver jag nämna att jag aldrig red en häst i någon annan form än väldigt ofördelaktig?). Tänk om jag vetat då allt jag fått lära mig nu, nu får jag vara del i att skola om ryttarsverige.

Jag har nyss beskrivit känslan jag tillät i min kropp i ridningen då jämfört med den jag lär ut nu.

Bildresultat för målarbok mindfulness
Tänk er att ni nu ska måla dessa mönster, olika färger inom varje litet fält.
I ridningen jag fick lära mig av tränare inom olika grenar som barn/ungdom:
Måla mönstret med denna pensel
Bildresultat för pensel hus
I ridningen jag ägnar mig åt nu:
Måla mönstret med dessa
Bildresultat för pensel mindfulness

Ni förstår poängen va?
Jag lärde mig att stänga av min känsla som yngre och fick aldrig lärt mig VARFÖR någonting gjordes som det gjordes. Kunskapen om biomekanik var minimal.

Inte nog med detta så kan man även lägga till en massa olika tekniker och färger i sitt målande för att ytterligare beskriva sin ridning.

Många av mina elever poängterar detta, hur deras kropp tidigare har skrikit (målat med den stora penseln) innan de börjat uppleva de små fina penslarna. Hur finstämda kan vi bli? Vilken pensel är vi på nu och hur litet och subtilt kan vi måla med den? kan vi gå mot en allt mindre pensel och ett allt mindre mönster i målarboken?
Med andra ord, hur finstämt och harmoniskt kan din kropp känna och prata med hästen?

Vi kan aldrig rida riktigt bra förrän vi utvecklar vår känsla och lär oss kroppskontroll och medvetenhet. Sånt tar tid men är helt klart värt varje sekund av jobb vi lägger ner. Är du redo att utvecklas och höja hela din kapacitet som ryttare?

Jag avslutar med att skriva att jag alltid menat väl. Jag trodde helt enkelt blint på det som lärdes ut och hade alltid bara gjort mitt bästa utan speciellt mycket eftertanke. Jag vet också att alla de människor jag möter kan vara en spegel av mig själv som ungdom. Jag kommer inte döma någon efter annat än deras öppenhet att testa någonting annorlunda och vilja utvecklas till sin bästa version för hästen. Hejja er!

Hur stor ”pensel” är din ridning?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *